tisdag, oktober 30, 2012



måndag, oktober 29, 2012



söndag, oktober 28, 2012

onsdag, oktober 17, 2012

lördag, oktober 06, 2012

Jag: Jag saknar dig.

Du: Fortfarande?

Jag: Jag saknar mig.

Du: Var har du tagit vägen?

Jag: Jag vet inte. Jag längtar hem.

Du: Du är hemma.

Jag: Jag är inte hemma.

Du: Var är du då?

Jag: Någonstans där tiden står stilla.

Du: Tiden står inte stilla. Inte du heller.

Jag: Jag vet inte var jag är på väg längre.

Du: Det visar sig med tiden.

Jag: Gör det?

Du: Jag lovar.

fredag, oktober 05, 2012

Så springer du runt i din lilla cirkel igen. Samma kaffe, samma promenad och samma bekymmer som alltid. Einstein sa att galenskap är att göra samma sak om och om igen och ändå förvänta sig ett nytt resultat. Med dig finns ingen tvekan: du är tvärgalen. Helsnurrig rent av. Samma skjorta, samma töntiga musik och samma romantik i blicken när du tittar mot dina älskare. Inte ens pålägget på dina falu rågrut har förändrats de senaste tio åren.
Dina vänner har ju gett upp för länge sedan. Nu har knappt dig själv kvar. Ditt rundgångsliv skulle fortsätta obemärkt till och med om du själv klev ur det. Det lever sig själv.
Ibland försöker jag fälla dig när jag går förbi bara för att du ska missa åtminstone ett av dina i förväg utmärkta fotavtryck i leran. Men det går inte. Du sitter fast. Du är blind. Du är borta. Omvärlden är inte en del av dig och inte du av den. Det är en annan form av självmord det du håller på med. Den enda värld där snedsteg egentligen är det enda rätta.

onsdag, oktober 03, 2012

En evighetssekund.

Du: Det var länge sen du hälsade på.

Jag: Du hälsar på hela tiden. Och det är så kallt där du är.

Du: Vid sjön.

Jag: Bland alla andra.

Du: Du tar din tid.

Jag: Och du min. Varje minut.

Du: Är det så?

Jag: Jag får inte plats med någon annan.

Du: Ska jag gå?

Jag: Jag vill inte få plats med någon annan.

Du: Du måste.

Jag: Bara en sekund till.

Du: Bara en sekund till.


Jag väntade på dig i 25 år.

Du: Det kanske inte är mer än så här.

Jag: Tror du?

Du: Jag vet inte gumman, men är det verkligen värt att vänta på?

Jag: Jag vet inte. Jag vet ingenting längre. Kanske inte. Jag vill att det ska vara mer.

Du: Mer vadå?

Jag: Mer du och jag. Att vi hade kunnat mötas.

Du: Gjorde vi inte det då?

Jag: Jag var så arg.

Du: ...

Jag: Jag var så jävla arg hela tiden.

Du: På vadå?

Jag: På att alltid måsta vara den vuxna. Varför måste jag vara vuxen när inte du är det?

Du: Jag är ingenting. Jag är död.

Jag: Och jag är vuxen.

Du: Du måste.

Jag: Jag måste.

Samtalet


Du: Hur går det då?

Jag: Bättre.

Du: Hur då bättre?

Jag: Jag börjar fatta.

Du: Vadå?

Jag: Att det är slut nu. Att du inte kommer tillbaka.

Du: Hur känns det då?

Jag: Det känns bra att fatta. Det känns förjävligt att fatta.

Du: Så vad gör vi nu?

Jag: Du är död. Jag vet inte.