måndag, september 17, 2012

Så slår den sekunden när jag inser allt. När min blick vänder sig uppåt, mot kamerorna, mot kulisserna och mot dig. Och jag ser det i din blick, och jag hör dig säga det.
Jag ser mig själv bli jagad och jag ser det där inövade leendet som så länge förväxlats med sanning. Bricka. En jävla bricka. Det är allt. Och inte ens det. Naiviteten. Mina nakna bröst och hur du frustar i mitt öra - i mig. Hur din hjärna skannar av och antecknar. Hur jag bara ger. Av allt det där du inte har kvar - och inte kan få - men ändå tar. Greppar. Hungrigt. Desperat. Efter allt det där som en gång kom till dig så naturligt. Men det är för sent. För du är en dröm. För att du försvann. För att du aldrig var här. För att jag inte ens kommer ihåg vad du sa. Inte en mening. Inte ett ord. För det var inte du. För drömmar är bara jag på rundgång. Och där tog vi slut.


Inga kommentarer: