lördag, september 29, 2012

Hjärtmaskin

Ibland blir det bättre med tiden. Sägs det. Jag har nog till och med sagt det själv. Det här är dock inte en sådan grej. Det här är snarare som en sådan grej som blir värre med tiden. Som att vi egentligen är samma person och att varje sekund och minut utan dig är ett andetag med respirator.

Jag ligger i koma när du inte är här. Överlever. Bara överlever. Konstgjorda hjärtslag och andetag tar mig igenom dagarna. Och varje sekund och minut tar bort ännu en bit. Tar bort chanserna. Överlevnadschanserna minskar trots respiratorn. Jag väntas på. Och jag väntar på dig. På mig. Det där som vi är. Enigheten. Kan inte vara utan mig själv. Därför blir det inte bättre med tiden. Det blir sämre med tiden. Så kom tillbaka. Nu. Med en gång. Innan det är för sent.

Inga kommentarer: