lördag, september 29, 2012

Hjärtmaskin

Ibland blir det bättre med tiden. Sägs det. Jag har nog till och med sagt det själv. Det här är dock inte en sådan grej. Det här är snarare som en sådan grej som blir värre med tiden. Som att vi egentligen är samma person och att varje sekund och minut utan dig är ett andetag med respirator.

Jag ligger i koma när du inte är här. Överlever. Bara överlever. Konstgjorda hjärtslag och andetag tar mig igenom dagarna. Och varje sekund och minut tar bort ännu en bit. Tar bort chanserna. Överlevnadschanserna minskar trots respiratorn. Jag väntas på. Och jag väntar på dig. På mig. Det där som vi är. Enigheten. Kan inte vara utan mig själv. Därför blir det inte bättre med tiden. Det blir sämre med tiden. Så kom tillbaka. Nu. Med en gång. Innan det är för sent.

Rosa molnen

Tiden står stilla. Eller inte stilla. Den går för fort. Jag önskar att den stod stilla. Jag önskar att den gick baklänges. Jag önskar att jag visste hur man gjorde för att inte göra fel med dig - och med mig. Jag önskar att jag visste hur man gjorde - överhuvudtaget - för att få en sekund till. Av det där som var. Av det där som aldrig fanns. Av det där som är rosa moln och som jag borde sluta med. Jag önskar att tiden stod stilla. Eller inte stilla. Den går för fort när den går. Bort från dig. Bort från oss. Du och jag. Detet som inte finns. Som kanske aldrig funnits. De rosa molnen.
Jag önskar att tiden stod stilla. Bara ett ögonblick. Frysa i en omfamning. Göra rätt och inte fel. En endaste gång. Frysa tiden. Stå stilla. Göra ofel. Göra rätt. Stanna tiden. Stå kvar. Håll mig en gång till. Stå kvar. Stanna. Frys tiden. Håll mig kvar. Frys. Stanna. Stanna tiden. Stå stilla. Frys. Ofamningen. Låt den vara kvar. En sekund till. Vara kvar. Du och jag. Rosa moln. Tid som står stilla och försvinner. Här. Stå kvar. En gång till. Rosa moln. Bara en gång till. Stå kvar.

fredag, september 28, 2012

Uppdraget: Bli LYCKLIG

L Y C K A. Ja just ja. Hej och hå. Yoga. Meditia-va? Ickeångest, paniklycka, zzzzssseeen. Ni fattar.

Steg ETT.
1. Sluta dricka sprit.
2. Sluta ligga med ondskefulla män.
3. Sluta ligga med vemsomhelst.
4. Sluta dagdrömma om rosa moln.
5. Sluta röka cigaretterna.
6. Sluta spela Rihanna's "we found love" på högsta volym.
7. Sluta dansa i natten.
8. Sluta skämta om allt.
9. Sluta vara så jävla rolig hela tiden.

Ni fattar. Lång lista. Lång väg. Många mer eller mindre färgglada hinder att hoppa över. Eller som min gamla ridlärare Sara sa: "Över, under eller rakt igenom!!" Och jag bara blundade och hoppade och hoppades. Ständigt detta hoppandes. Hoppet är det sista som lämnar människan sägs det. Jag fick för mycket när jag föddes. Föll i önskebrunnen som treåring och har inte kunnat sluta sedan dess.

Lyckopiller. Lyckokärlek. Skogspromenader. Färgglada blommor. Självkärlek. Inte självisk, bara självkär. Fånga ögonblicket, dagen och glöm för guds skull inte att titta på ljuset som strimmar (strimmar ljus?) genom höstlöven när du långpromenerar.

L Y C K A. Smakar som daim. Hittills. Ikväll. Tack för det - för att ni fattar.

torsdag, september 20, 2012

Jag fattar liksom inte hur kärlek alltid kan verka så gött i alla sånger, texter, filmer och allt det där andra. En gång sjöng en Lars "ta min hand jag följer dig vi ska åt samma hål: härifrån" och jag tyckte det var så jävla fint. Sen träffade man Lars några år senare och då var det liksom lite mer att Jag gick efter honom och ropade "men ta handjäveln dååååå", och han bara gick (därifrån).

PUNKT.


tisdag, september 18, 2012

Sanna





Christian





Jag vet i och för sig inte hur man gör rätt med mig heller.

Återkommer om den.




Jag vet inte riktigt hur man gör för att inte göra fel med dig. 

PUNKT.


Drömmen och flykten


Framförallt ser jag mig själv i förgrunden av dramat. Sittandes under ett träd. Och jag faller så jävla gärna ner i hålet. Typ som Alice fast jag bara väljer det om och om igen. Drömmen. Drömmen. Den eviga jävla drömmen. Ibland brukar jag även referera till drömmen som flykten. Dom går liksom hand i hand, den senare dock lite sannare än den tidigare. Och det började ju när du började försvinna. Jagandet efter en lite göttigare känsla i bröstkorgen. Flykten från jobbigheten: det är lättare att se med lite tid på nacken att galenskapet, cirkusen och slutspurtsflykten faktiskt inte bara hade en utan två gemensamma komponenter: JAG och DU (VI). Och dom andra är bara stackars jäkla statister som hamnat alldeles fel i jakten på sin egen framgångssaga.
Förlåt för dåligt betalt, mögliga mackor och brist på kollektivavtal. Jag hoppas det känns bättre om jag säger att vi led allihop.


måndag, september 17, 2012

Så slår den sekunden när jag inser allt. När min blick vänder sig uppåt, mot kamerorna, mot kulisserna och mot dig. Och jag ser det i din blick, och jag hör dig säga det.
Jag ser mig själv bli jagad och jag ser det där inövade leendet som så länge förväxlats med sanning. Bricka. En jävla bricka. Det är allt. Och inte ens det. Naiviteten. Mina nakna bröst och hur du frustar i mitt öra - i mig. Hur din hjärna skannar av och antecknar. Hur jag bara ger. Av allt det där du inte har kvar - och inte kan få - men ändå tar. Greppar. Hungrigt. Desperat. Efter allt det där som en gång kom till dig så naturligt. Men det är för sent. För du är en dröm. För att du försvann. För att du aldrig var här. För att jag inte ens kommer ihåg vad du sa. Inte en mening. Inte ett ord. För det var inte du. För drömmar är bara jag på rundgång. Och där tog vi slut.


måndag, september 10, 2012

För några veckor sen satt vi bredvid varandra. Sen tog jag en taxi hem i mitten av natten. Därför att din kropp bredvid min kändes overklig. Därför att du bara blivit en dröm du inte kunde förverkliga. Därför att du var det där någotet som tog en plats där någon annan suttit. Och för att jag inte kunde fly längre än dit taxiresan tog mig.

Väl framme frågade jag dig:

- Hur länge kommer jag vara arg?

- I flera år.



Där är jag nu. Vid fleraårs-insikten. Vid en annan resas slut och början.

Och ja: det är mycket ilska. Hela tiden.