måndag, juli 02, 2012

Jag tryckte på play. Jag låg i soffan. På balkongen. Och vinden piskade mot hela mig. Och en filt värmde mina ben. Och jag stannade upp. Och jag tryckte på play. Och sen rann tårarna. Och allt jag ville var att vara hos dig. En sekund till. Du och jag. Tillsammans. Och allt jag ville var att trycka på paus igen. Och inte känna. Och låtsas att du är på semester i en evighet. Slippa vardagen. Fly tills jag inte längre kom ihåg. Stanna så att du aldrig försvann.


1 kommentar:

Maja sa...

Hörde på byn vad som hänt. Jag känner inte dig, men din pappa hade jag som lärare. En gång på gymnasiet hade vi naturkunskap a, minns inte hur vi kom in på ämnet men din pappa berättade om när han fick skabb... Jag tror aldrig jag har skrattat så mycket som den gången. Din pappa kunde vara himla rolig! Ibland omedvetet, ibland medvetet. Hur som helst, jag beklagar sorgen. Inget kan jag säga för att du ska må bättre.. Men jag gillade din pappa. Kanske gör det här dig mer ledsen? Jag vet inte, men jag ville bara berätta för dig att jag gillade honom. Sorgen kan jag nog aldrig förstå... Ta hand om dig.