tisdag, juni 05, 2012





Det finns saker som jag inte riktigt tillåter mig själv att förstå. Det här är en av dem. Det ultimata steget mot att själv bli vuxen. Den sista smulan trygghet.
Mitt liv har förvandlats till ett vakuum. En plats där jag kör på som vanligt men där marken ständigt fäller mig. Allt får ögonen att bränna. Allt får hjärtat att vilja fly.
Det ständiga om:et.
Den ständiga förnekelsen.
Det ständiga fallet.
Du måste finnas.

Så är det bara.



1 kommentar:

Karin sa...

kära Hanna! Mina tankar är hos dej. kram Karin (Åsas mamma)