måndag, december 27, 2010

Stundom kan jag nästan skratta åt mig själv.
Bland tårarna, bland löjligheten, bland den totala meningslösheten.
Där någonstans kan jag ibland se glimtar av ironi i situationen - och det är de stunderna: den luften: den glimten av solsken mellan molnen: det är de som är värda allt.
Då är jag superwoman.
Då spelas musiken extra högt.
Då skriker jag fuuuuck yoooou till dumheten och dansar på borden.
Då är ingen annan värd mina tårar och jag är så där jävla liten men tuff som jag var i min rosa keps när jag var fem.
Då är jag yeah yeah yeah och wow wow wow.
Då är det nästan bara jag och nästan inget du.
Och i de stunderna.
Då kan jag nästan skratta åt mig själv, mig och den totala meningslösheten.

Inga kommentarer: