tisdag, augusti 17, 2010

TRE

Trots mitt tidigare så starka mantra lyckades jag under några dagar, andetag, ögonblick glömma vad som är viktigast. Jag föll för grupptrycket, föll för the sweet feeling of freedom, föll för ovissheten. Ramlade runt i Göteborg i högstadieanda med Håkan i stegen och hjärtat. Ramlade runt och trodde jag gick rakt till och med när vägen svängde och inte jag. Ramlade runt och kände mig berusad av ingentinget. Drack machacachalatte, körde radiobil och flirtade med avgrunden. Dansade till Lykke, åt falafel dränkt i vitlökssås och tänkte "what eveeer, jag bryr mig inte, mañana mañana". Trodde, trots att rösten därinne strängt sa emot, att det var livet att eftersträva. Trodde att det var fäshion. Trodde jag hade hittat hem.
Då är det tur att jag har dom som kan påminna mig om att det man egentligen vill ha inte alls är det framför näsan utan det som hägrar tre år bort. På papperet. På bordet. I hjärnan. I hjärtat. Från mig. Till er.

2 kommentarer:

Mamma sa...

Har du drabbats av Ranelidskan?

lisa sa...

underbart inlägg. låter fantastiskt.