fredag, augusti 06, 2010

Midnattspoesi - skickat från min iPhone

Där det gör ont. Där såren är så djupa att inte ens ett blått märke kan hjälpa dig spåra dem. Där bara beröringen av en hand mot naken hud värker, strålar, sprider sin vrede där inne bland lagren av död. Det finns liksom ingen utväg från den smärtan. Det finns inga svar. Inget som kan göra det ogjort, inget som kan göra det bättre. Den finns där. Någonstans. Undangömd osynlig och påtaglig. Lika påtaglig som handen mot naken hud, lika påtaglig som ingentinget. Ingentinget som stoppar mig från att agera, ingentinget som tvingar mig mot marken. Krampaktigt dominerande. Handlingsförlamad och utåtagerande under samma sekund.
Luftkorgen lyfter sig sakta och sänker sig igen. Andningen är det enda som håller mig levande. Andningen är det enda jag har kvar.
Ögonen stirrar tillbaka. Skräcken finns där. Distansen mellan våra andetag, den konstanta rytmen, den enda verkliga handlingen. Bortom allt förnuft, bortom allt det vi kallar verkligt. Där har den slagit sig till ro.

Skickat från min iPhone

Inga kommentarer: