söndag, augusti 22, 2010

Det finns stunder när allt klickar. Som den gången när du tittade mig rakt in i ögonen, genom imman, och vi insåg att vi tänkte på precis samma sak i precis samma sekund. I den stunden var ord överflödiga. I den stunden fanns ingen mur. I den stunden fanns bara vi. Jag log i ditt öra och tänkte att det var löjligt, kanske till och med töntigt, att vi båda hade hört tonerna. Men det hade vi. Det var, precis som hela historien, löjligt och sant. I alla fall i den stunden.

Inga kommentarer: