tisdag, augusti 31, 2010

Lisa Nilsson



Orka

Orka vara med.
Orka känna press.
Orka låtsas att jag vill något jag inte vill.
Jag trivs för mig själv.
I min lilla krets.
Med en bästa vän.
Eller kanske två.

Nolla.

Idag planerar jag gå på min första nollningsgrej.
Det är tänkt att vi ska leka.
Jag gillar inte att leka.
I'm too cool for this school.

måndag, augusti 30, 2010

Kung Carl XVI Gustaf



Så som landet ligger.

Jag har:
... precis spenderat 2000 kr på litteratur som jag antagligen inte ens kommer läsa.
... fikat med tre tjejer ur min nya klass.
... tänkt "vad fan, ny tid ny strid" och bestämt mig för att gräva en av mina yxor.
... lyckats gro till mig tre riktigt stora finnar, antagligen för att smälta in bland mina yngre klasskamrater.
... bestämt mig för att gå och köpa ett par kängor nu.

Ha det bra så länge!

söndag, augusti 29, 2010

Great Hansson



lördag, augusti 28, 2010

Kramfors - where the action is.



Idag lika med.

Idag lika med fota kungen.
Idag lika med en stor dag för mig som frilansare.
Idag lika med "skärpning Hanna nu får det vara nog".
Idag lika med Varje gång jag ser dig och Merkurius brinner.
Idag lika med två godispåsar i handväskan.
Idag lika med fotriktiga skor och en varm tröja.
Idag lika med yeah yeah yeeeah och wow wow wow.
Idag lika med nu kör vi.
Idag lika med hakuna matata.
Idag lika med min jävla dag.

fredag, augusti 27, 2010

I love you Tobias Fröberg.

Inte för att vara sån...

... men just nu känns det som att alla vill ha mig.

torsdag, augusti 26, 2010

Påminn mig om att läsa det här igen om en månad när allt lugnat ner sig så jag då kan få mig ett gott skratt. (uppdaterad)

Okej så jag försökte börja med de saker jag faktiskt kan göra innan skolstarten på måndag. Typ registrera mig..
Så vad händer?
Lösenordet som mig smsas fungerar inte. Jag får panik och tänker att jag nog blivit bortsållad när jag inte svarat på något antagningsbesked (trots att det inte finns någonstans att svara plus att det står att den informationen på något sätt skulle ha kommit till mig). Jag tänker att det antagligen försvunnit på vägen eftersom inget annat brev heller har ramlat in genom brevinkastet. Jag gråter. Tänker "åt helvete med alltihop". Överväger att omyndigförklara mig själv och flytta hem till föräldrarna. Inser att det inte fungerar. Tvångsintagning på psyk då? Kanske det kanske!

Herre gud jag pallar inte det här, och värst av allt: det här är Innan den där jävla kursen ens har börjat! Varför kan inget vara enkelt? Varför kan man inte bara få flytta till den där jävla stan (det är väl inget fel på Sundsvall...) sätta sig i skolbänken och få böckerna inkluderade i priset? Varför gör dom så här mot miiiiig?!


Assistent sökes.
Jag betalar i gnäll och machacachalatte.


Update.
Hehe... kollade på studera.nu och där stod det ju ganska klart och tydligt i ett meddelande från mittuniversitetet att jag inte behövde svara på antagningsbeskedet om jag ville behålla platsen. Tre veckor av ångest var det här ja... hehe.

Jag kan tänkas ha hamnat i puberteten, igen.

Han: Börja med att ta tag i det du kan ta tag i.
Jag: Gläääääöööö. *villbaradrickamachacachalatteochklagaiställetförattfånågotgjort*

Genom eld.

Jag funkar bara inte utan dig.
Så är det bara.
Vem skulle annars säga till mig att "håll käften Hanna nu är det för mycket".
Vem skulle annars följer med på spontana äventyr.
Vem skulle jag annars skypa sönder kvällarna med.
Det finns bara en som du.
Så är det bara.



onsdag, augusti 25, 2010

Jag hittade en bild på mig från Broöppning



Herr Linnros fattar dealen med oss.

Om vi vore något mer än bara lika snygga. Då skulle jag lätt ligga med dig, introducera dig för familjen och låta brorsan borra sin ilskna "vad vill du med min syster"-blick in i dig.


Det var allt.

En fika eller två. Kanske?

Herre guuud jag har fått så jävla mycket lön.
Herre gud jag måste konsumera.
Herre gud jag tackar dig och mig för allt hårt slit som tagit mig dit jag är idag.
All lön har inte ens trillat in än. Två av tre möjliga. En kvar. Dock en liten, men den ska typ förvandla sig till ett par nya partypjux eller typ den där kavajen från Filippa K eller typ några fonder som kan växa sig stora stora och bidra till min nya kamera.
Jag känner mig som en ny människa.
Solen skiner igen.
Nu måste jag jobba mer mer mer så jag aldrig mer behöver känna oro igen i evigheternas evighet.
Amen.


tisdag, augusti 24, 2010

Skrivkrampen

Jag vet att det inte riktigt märks, men jag har fetaste skrivkrampen. Att försöka skriva bort den är alltså min självmedicinerade behandling av problemet. Orden som behöver komma ut sitter nämligen fast kvar där inne. Precis som den där proppen i avloppet som inte ens försvinner med hjälp av klorin. Precis som att det känns för äckligt att bara öppna locket och låta sörjan rinna ut känner jag dito inför den emotionella sörja som placerat en propp någonstans mellan min hjärna och mina fingrar.
Jag vet helt enkelt inte om jag ännu är redo att läsa orden jag egentligen behöver skriva. Sanningen. Svart på vitt. Om hur ont det egentligen skulle göra om jag vågade andas tillräckligt djupt. Om sveket. Om alla blickar jag undviker.
Det är ord som är nära och påtagliga. Det är känslor som jag snart inte längre kan undvika känna. Det är, det det är, och det äter sakta upp min kreativitet.
Jag vet att det är enkelt och inte svårt, men med tillräckligt många symtom för bokstavskombinationer har jag iallafall fått förstå att det för mig betyder det motsatta. Därför behöver jag rensa i några dagar till för att kunna berätta det uppenbara.

Hej då Härnösand!

Jag står inte ut längre.
Du ljuger mig rakt i ansiktet. Låtsas som ingenting. Tittar åt andra hållet.
Jag förtjänar bättre.
Än svek. Dubbelspel. Osäkerhet.
Det gör så ont.
Därinne. I hjärtat. När du slår.
Jag går nu.
Bort. Med packade väskor. Till en annan stad.
Glöm mig.
För jag. Kommer inte. Tillbaka.

Okej bara en liten återblick innan jag tar ett steg framåt.




För ett år sedan...

... traskade jag längs gatorna i Stockholm och träffade Torsten Flinck vid en korvkiosk.
... var jag sambo på Storgatan.
... visste jag inte vad jag ville bli och tog därför ett sabbatsår från musikalstudierna.
... lärde jag känna dig som för snabbt lämnade oss.
... började jag ta dansklasser genom Norrdans och träffade därigenom dig som kom att bli min vapendragare här i Härnösand.
... fick jag börja skriva om mode i en liten tidningen med vitsorden "du kan iallafall mer än oss".

Hur landet ligger.

Lägenhet: check.
CSN: check
Jobb: check
Utbildning: check

Det går inte att rymma från verkligheten längre.
Det är dags att bli vuxen nu.
Fan.

måndag, augusti 23, 2010

First day of my life

Det här inlägget handlar om kärlek.

Det kändes bra att få träffa dig igen.
Att vi fick sitta ned, känna av varandra och känna av situationen.
Det fanns dom som trodde att vi var där tillsammans.
Det sved till lite när jag då insåg att vi även för andra hunnit bli en självklarhet.
Du höll min hand och jag viskade att jag saknar dig.
Du tittade upp från andra tankar och nickade.
Jag kunde se att du förstod att jag inte gav upp dig,
att jag inte lämnat skeppet av fri vilja,
att jag kände mig maktlös,
att jag önskat oss en annan situation,
att jag egentligen ville stanna kvar.
Det skulle inte finnas några frågetecken kvar när vi sa hej då.
Korten skulle ligga på bordet.
Trådarna skulle vara utredda.
Inte för att gå vidare från varandra utan för att kunna gå vidare tillsammans.

Det kändes bra att få träffa dig igen och bringa klarhet i dunklet.


söndag, augusti 22, 2010

Tonerna som spelades när jag satt där och väntade.

Tre bilder från Carin Westers visning







Det finns stunder när allt klickar. Som den gången när du tittade mig rakt in i ögonen, genom imman, och vi insåg att vi tänkte på precis samma sak i precis samma sekund. I den stunden var ord överflödiga. I den stunden fanns ingen mur. I den stunden fanns bara vi. Jag log i ditt öra och tänkte att det var löjligt, kanske till och med töntigt, att vi båda hade hört tonerna. Men det hade vi. Det var, precis som hela historien, löjligt och sant. I alla fall i den stunden.

lördag, augusti 21, 2010

På möte hos Odeur











Back in Härnta



Ruuuskigt bra.

Det enda jag inte kunde hitta på Blocket

Sökes: något som är bara mitt och ingen annans.

Om jag inte hinner svara när du ringer är det för att jag håller på att bygga en mur.

Här och där.

Där allt är som innan men inget som förut.
Där du förblir 17 år hur långt tiden än går.
Där dekadensen lockar.
Där väskorna alltid står packade på rad.
Där maten för länge sedan tagit slut.
Där jag trodde allt började.
Där jag förstod att allt slutade.
Där är hemma.
Där är jag nu.

onsdag, augusti 18, 2010

Jag förälskade mig i denna kvinna under WoW

Jag verkar vara den enda som inte var särskilt förtjust över Carin Westers visning igår. Enligt mig var den nämligen lite tråkig. Inte alls innovativ och hade passat bättre den här sommaren än nästa. Fjädrar, batik, 70-tal, virkat och träpärlor. Been there, done that.

tisdag, augusti 17, 2010

TRE

Trots mitt tidigare så starka mantra lyckades jag under några dagar, andetag, ögonblick glömma vad som är viktigast. Jag föll för grupptrycket, föll för the sweet feeling of freedom, föll för ovissheten. Ramlade runt i Göteborg i högstadieanda med Håkan i stegen och hjärtat. Ramlade runt och trodde jag gick rakt till och med när vägen svängde och inte jag. Ramlade runt och kände mig berusad av ingentinget. Drack machacachalatte, körde radiobil och flirtade med avgrunden. Dansade till Lykke, åt falafel dränkt i vitlökssås och tänkte "what eveeer, jag bryr mig inte, mañana mañana". Trodde, trots att rösten därinne strängt sa emot, att det var livet att eftersträva. Trodde att det var fäshion. Trodde jag hade hittat hem.
Då är det tur att jag har dom som kan påminna mig om att det man egentligen vill ha inte alls är det framför näsan utan det som hägrar tre år bort. På papperet. På bordet. I hjärnan. I hjärtat. Från mig. Till er.

Let's not shit ourselves


måndag, augusti 16, 2010

elva anledningar att älska Ida.

Hon vet vad Hanna behöver trots att Hanna själv inte riktigt vet.

Jag lika med låtsas som att framtiden inte finns

Igår lika med godisfrukost, amp-häng, machacachalatte, presentköp, kräftskiva, kaninförfest hos fina Marcus och tidig hemgång efter för många kvällar av vin och sömnstörningar.
Idag lika med regn, brist på frukost, Veronica Maggio, RENT, pastasallad, In Treatment och Liseberg med tjejerna.
Imorgon lika med tågresa, Carin Wester och Solna.
Framtiden lika med så jävla långt borta i min planering att jag riskerar vakna upp på julafton och inse att jag glömt bort att flytta.

söndag, augusti 15, 2010

lördag, augusti 14, 2010

kanske
jag vet inte
vi får se
möjligen
eventuellt
vem vet

fredag, augusti 13, 2010

En natt av nästan ingen sömn.
Bil till Göteborg.
Gamla vänner och way out west.
Svimmade nästan.
Måste ringa sjukan.

torsdag, augusti 12, 2010

Zlatan gjorde mål i tredje.
Panik.
Inte Trädgården utan istället Strand.
Hunger.
Det roliga och det jobbiga på samma kväll.
Trodde det var slut på det jobbiga.
Rättelse: ville att det skulle vara slut på det jobbiga.

onsdag, augusti 11, 2010

Zlatan och Trädgården. En underklänning omgjord till topp. Korta strån efter avklippt lugg som sticker i ögonen. Bilder att redigera. Andra att fota. Nu blir det en bit kött och ett glas rött. Tills vidare.

tisdag, augusti 10, 2010

I Solna. Hör ljudet från South Park i bakgrunden. Det ligger en chokladkaka på bordet. Jag har jobb att göra. Jag gör jobbet. Jag rockar.

Theresa Andersson



söndag, augusti 08, 2010

the kids are alright






(Nej min livmoder har inte börjat klia. Jag tycker bara att de små liven gör sig så fina på bild.)


Där man väntar.



lördag, augusti 07, 2010

fredag, augusti 06, 2010

Midnattspoesi - skickat från min iPhone

Där det gör ont. Där såren är så djupa att inte ens ett blått märke kan hjälpa dig spåra dem. Där bara beröringen av en hand mot naken hud värker, strålar, sprider sin vrede där inne bland lagren av död. Det finns liksom ingen utväg från den smärtan. Det finns inga svar. Inget som kan göra det ogjort, inget som kan göra det bättre. Den finns där. Någonstans. Undangömd osynlig och påtaglig. Lika påtaglig som handen mot naken hud, lika påtaglig som ingentinget. Ingentinget som stoppar mig från att agera, ingentinget som tvingar mig mot marken. Krampaktigt dominerande. Handlingsförlamad och utåtagerande under samma sekund.
Luftkorgen lyfter sig sakta och sänker sig igen. Andningen är det enda som håller mig levande. Andningen är det enda jag har kvar.
Ögonen stirrar tillbaka. Skräcken finns där. Distansen mellan våra andetag, den konstanta rytmen, den enda verkliga handlingen. Bortom allt förnuft, bortom allt det vi kallar verkligt. Där har den slagit sig till ro.

Skickat från min iPhone

tisdag, augusti 03, 2010

Det är en sorgens dag när man inser att den svarta passartillallt kavajen helt plötsligt inte passar.

måndag, augusti 02, 2010

Broöppning 2010







































artikeln (dock ej skriven av mig).

Härntas! egen hemsida.