onsdag, maj 05, 2010

Streets



Vissa säger att man inte vet vad man har förens man lämnar det. För mig känns det som att jag har allt och lämnar det. Tiden har sprungit iväg med oss under vistelsen och det känns som att jag knappt har börjat innan mattan dras från mina fötter och scenen ändras åter.
Gatorna började få ett sammanhang och rädslan började släppa. Jag började bli osynlig och smälte in. Det finns dock anledningar att åka till Sverige. Jag kan bli frisk, jobba igen (saknar!), träna bort puten jag lagt till med och fika med fina vänner i solskenet. Tiden efter det är dock alldeles för oviss med otaliga möjligheter. Kanske visar det sig att jag aldrig lämnade Nica, kanske hittar jag något nytt. Bara tiden kan utvisa var nästa steg ska tas, tiden och en jävla massa velande.

Inga kommentarer: