måndag, mars 08, 2010



Mycket kommer tillbaka när jag spenderar tid hos mina föräldrar. Jag ser foton jag aldrig annars ser, människor jag inte längre känner. Vissa som jag är glad över att ha tappat kontakten med, andra inte. Det känns som att färdas tillbaka i tiden till att vara sexton år igen. Sexton år och förvirrad. Ett helt liv har lagts bakom mig sedan dess. Då när allt var så fruktansvärt viktigt. Då när vi kysste läpparna på framtida brandmän. Då när Kramm och Gladan stod i centrum för vår personliga lycka och Kulturskolan för den personliga utvecklingen. Då hade jag alla bekymmer i världen och älskade melankolins bitterljuva toner. Nu är det mer schlager. Den svarta pagen, sjalarna och glasögonen har bytts ut. Det finns inget ljuvt i att vara sarkastisk längre, när det enda det egentligen gav var minnen att titta på i fotoalbum, istället för nya att uppleva.

2 kommentarer:

Rosen sa...

Men du var snygg då också.

Linnea sa...

de va en fin tid, trost allt :)