2007 going 2008

Klara, en av mina stora kärlekar 2007.

Åh millenium två, helt plötsligt började förväntningarna infria sig. Livet började helt plötsligt ta form och även jag. Barnsliga drömmar om kärlek och karriär förlorade både drömmen och barnsligheten och blev helt plötsligt verklighet. Nicklas och jag varade inte länge, trotts det har jag sällan känt mig så hoppfull som nu. Jag flyttade till Markaryd för att läsa det jag tycker är roligast av allt (show och musikal) och jag har inte låtit mina stämbandsproblem stå ivägen för min dröm vilket är mycket mer än vad jag tidigare skulle ha gjort.
2007 har varit ett år av stor självutveckling och självförverkling, och jag har sett fram emot fortsättningen. Gott nytt år!

(jag äter även mat, hela tiden...)

Jag är för nuvarande rankad i topp som den mest lata personen som rör sig inom Kramfors kommun, förvänta er inte hitta något spännande här närmsta tiden (eller kanske efter nyår, då ska jag skaka liv i benen och gå på fest).

Hemvändar

Jag har sällan varit så trött och sliten som nu... julen är helt galen, over and out.

Julafton gick ungefär på det här sättet:

mina föräldrar bjuder på fin-whiskey medan jag och brorsan diskuterar korruptionen i Afrika, och jag har fått en finne på ryggen.

Julafton

Den här salladen betyder jul här.

Mamma och Erik

Pappa

Paket som innehöll läskigt bra grejer!
Gus var väldigt nöjd med att bara sitta i en låda

Medan Nisse låg och sov i min säng hela dagen.

Jag trodde att halva grejen med att komma hem handlade om att ha så mycket saker att göra att man nästan inte hinner med. Det är inte sant. Idag går jag in för min tredje dag av ingenting att göra. Det spritter i varje nerv och muskel i min kropp och jag närmar mig ett vredesutbrott som följd av överskottsenergi. På torsdag (aka första mellandagen) ska jag släpa med min bror till gymmet samt ringa ådalshallen och boka deras spegelsal några timmar.
Idag är det iallafall julafton, så idag ska jag både titta på Kalle Anka och steka köttbullar.

Ta piken kvinna

När jag var 17 år träffade jag under en kortare period på några veckor en kille (träffade som i kompis) som på många sätt förändrade mitt liv, mer än jag egentligen vill erkänna. När vi skildes åt var det för att inte ses igen förutom ett pinsamt mail från min sida. I flera månader ältade jag honom fram och tillbaka med Tove, men sinom tid glömdes han bort.
För cirka två år sen gjorde jag och Emilie en spontanresa till en stad över natt för att se några band och bara hänga. Vi träffade några sjysta killar som lovade tak över huvudet så vi hängde med dom, tog en öl och avslutade kvällen runt 3 med en falafelpizza, och när vi sitter där och äter hör jag plötsligt en bekant röst, det är Han! Vi pratar lite om väder och vind, men som vanligt hände inget mer och vi gick vidare för att sova.
I fredags åkte jag som många av er vet hem från Markaryd, tåget var som vanligt försenat, men dom var sjysta på stockholm-sundsvall och väntade på oss.
Jag och Frida kastar oss in på tåget och sätter oss ner, kvällen är sen och jag blir sugen på nått att äta så jag kilar iväg till bistron.
Vid en passage står två personer och väntar på att tåget ska stanna, en av dem skrämmande lik min gamle vän så jag skyndar mig att handla och börjar gå tillbaka mot min plats. Jag stannar i passagen, tittar på honom, han tittar tillbaka och ger mig det där lilla leendet som säger "dig känner jag igen". Vi ropar "det är ju du" och säger hej och hå, och sen bara går jag... mitt dumma dumma jag bara säger hej då och går vidare till min plats! Varför sa jag inget mer? Varför frågade jag inte efter hans nummer! Trodde jag att världen skulle ge mig EN TILL sån här chans eller?!!

Restless

Idag har jag min första lediga dag på tre veckor och jag går redan runt rastlös som en duracell-kanin på jakt efter morötter.
Jag är van att träna minst 3 timmar om dagen, leva på ingenting (eftersom vi aldrig hinner äta) och stupa i säng klockan tio efter en 12-timmars arbetsdag. Nu sitter jag här i bollsta och har som enda mål att göra julgodis, på en hel dag!! Innan annandagen kommit och jag äntligen får gå ut och dansa kommer jag troligen klättra på väggarna. Så leta efter mig i taket.

yeah

Idag är dagen jag åker hem till Norrland igen, yeaah!

Kill your darlings

Nu är det bara idag och imorgon kvar av 12-timmars arbetsdagar och never-ending träningsvärk. Det ska bli så grymt skönt att inte stupa i sängen av utmattning, vakna mitt i natten för att man inte kommer ihåg vilket steg som kommer härnäst i olika koregrafier och framförallt slippa leva i myskläder och yllesockar några veckor.
Inte för att lovet kommer bli så lugnt heller när vi kommer tillbaka och förväntas kunna alla koregrafier, repliker, stämmor och texter som rinnande vatten och hotas bli bakflyttad eller utkastad ur ett nummer om vi inte kan det... men det ska nog gå bra, hoppas jag.

Hur lågt har man sjunkit när det roligaste man vet är att dansläraren döpt en av dansrörelserna till "Rulla könet"?

Trött

sött, rött, skött, blött, fnöttefnött?

Jag är uppenbart förvirrad. Imorse när jag skulle ta mitt p-piller och såg att jag inte tagit sen i söndags (aka igår) svor jag till "vafan jag har glömt att äta i flera dagar, hur kunde det hände?!"... det börjar bli dags för lov nu.

Bevismaterial

Våra maskiner är totalt odugliga, så länge man inte syr i bananskal såklart!
Den goda fen, Det elaka lejonet och Dorthy från The Wiz!

Efter en hård dag i danssalen bestämde vi oss för att det här inte kunde vara lördagen vi spenderat i skolan, så vi drog ihop ett gäng på 10 pers och gick till Kina för att fira Carin och Sofie som fyller år idag och på onsdag. Halv elva gick vi och köpte godis och började röra oss hemåt igen för att sova och idag vakna upp till ännu en dag av träning.

Helgträning

om nån undrar var jag tog vägen så har vi skola hela helgen och sitter inne och tränar danser och stämmor, och för min del går det skit... jag har drabbats av minnesförlust.

Dålig kombo

Jag har nån slags dubbel-otur med mitt utseende. Ofta får jag höra att jag ser kortare än jag är (jag är 168, folk brukar gissa på typ 164) dessutom brukar folk rynka lite på näsan när jag säger vilken storlek jag har på kläder, ungefär som att jag skulle ljuga. Jag ser alltså både kortare och större ut än jag egentligen är... vad gör man för att förebygga det?

När man kan välja

Jag älskar att jag kommit till det stadiet i mitt liv att jag känner att jag vet att välja vem jag vill vara med eller inte. Nu har jag gått igenom några förhållanden och börjar få lite koll på vad jag faktiskt vill ha och har bättre koll på när det verkligen är rätt eller inte. Tidigare har jag tagit det som kommit i min väg (och mina ex har inte alls varit dåliga, jag är väldigt nöjd med dem) men jag kanske inte alltid har funderat så mycket på vad jag vill utan nöjt mig med att jag tycker om personerna även fast jag ibland vetat att det inte kommer fungera i längden.

Förhoppningsvis vet jag bättre nu...

Uppmaning

Foto: taget från facebook

Jag fyller som många av er redan vet 21 fjärde Januari, och jag har hört från min kära vän Tora att henns kusin Lisa (i bild) ger jävligt bra presenter, nämligen en dejt med en hunkig kille. Måste jag säga mer?!

The Best

Igår fick jag reda på det bästa någonsin, nått som kan säkra min framtid ett år till framöver, men jag vågar inte skriva om det för då kanske nån tar min idé från mig.
Den innebär iallafall massor av kul, tillbaka till norrland, körkort och tjänade pengar!

Karlakarl

Varför flirtar alla smala brunhåriga högskolenördar med mig? Exakt vad med deras ordvitsar tror dom att jag ska falla för, varför skulle min högsta dröm vara deras spinkiga händer mot min kotiga rygg? Jag vill ha en redig karlakarl som kan hantera sin kvinna, vad gör man för att attrahera en sån?

Läkarbesök nummer fem

Idag har jag varit tillbaka till vårdcentralen för min heshet för tredje gången. Läkaren hade nya spännande saker för sig, vi gjorde följande:

• Lyssnade på hjärtat och lungor
• Utandningstest
• Lyste med en lampa i näsa och öron
• Stämbandskoll
• Blod + halsprov

Han såg inget på stämbanden så jag håller tummarna för att inte öron, näsa, hals-kliniken gör det sen heller. Det enda han egentligen såg var att jag var sårig i näsan, kan man bli hes av det? Ikväll bär det iallafall av till Växjö och Ida för att tidigt imorgon gå till Lasarettet för ett Spirometritest. Jag måste erkänna att jag börjar bli less på dessa ständiga läkarbesök, det kostar tid och pengar som jag egentligen inte har.

Lucia/Krogshow

Tärnor Lättklädd tomtemor (aka Esther) Min version av att vara lite crazy (inte klä mig svartvit) Favoritbrudarna Linn och Klara Malin, Frida och Bella var på plats

Ida höll ställningarna Kenneth spelade piano så det rökHjalmar och Maja

Igår hade vi en så grymt jävla rolig föreställning! M1:orna var där och hejjade på och salongen var nästan helt fylld (och mina kära vänner, i markaryd bor nog inte fler än de 250 platser kulturhuset rymmer). Jag kom på vad det innebar att vara artist när jag stod där på scenen och hade så jävla kul när jag spelade mot publiken för att ge dem en show de sent ska glömma.

Efter showen riggade vi ner snabbt som blixten, snodde med oss det sista fikat till Svalgården och rusade hem för att byta om till efterfest. Jag passade på att vara lite crazy i mina nya jeans medan Linn och Klara var lika crazy som vanligt. Festen blev sedvanligt häng, följt av att vi hittade en cd-spelare och dansade rumpan av oss för att sedan skråla med grabbarna och deras gitarrer (och piano, vi får inte glömma Kenneth heta insatts på pianot).

Runt två drog jag med mig tre M1:or till Svalgården för att erbjuda sovplats medan Frida ropade skälsord bakom oss (avundsjuk baby?). Med te och snickerskaka satte vi oss i allrummet och snackade i en timma, sen hittade jag tillbaka min bortsprungna väska och gick och la mig med ett stort leende på läpparna.

Trappan

Igår föll jag handlöst i trappan, tänkte på annat och glömde sista steget och insåg att jag inte kunde göra annat än falla. Inget hände, jag skrapade upp händerna, men inget värre hände. Varför är man så rädd för att falla? Varför är det så svårt att ibland medvetet låta sig själv falla så man lär sig hur man ska ta sig upp igen när det händer? Kan det vara så att man är inte svag när man vågar visa att man känner något eller bryr sig? Utan snarare när man stänger allt inne och alla andra ute?

Because I'm a P I M P

Jag är inte bara kärleksmedlare, jag jobbar även som pimp udda helger och när månen är full.

Skicka in ditt cv så ska vi se vad vi kan göra av dig.

have a coke and a smile

Ibland blir jag fruktansvärt frustrerad; När vänner gör medvetna val de vet är dåliga för dem, som hela världen vet är dåliga för dem! '
Trotts det går de igenom det. Mår dåligt. Skriver brev om hur dåligt dom mår. Ringer timlånga samtal om hur dåligt dom mår, men när man försöker posha dem att sluta står det tvärt nej.
Det blir extra jobbigt nu när jag mår dåligt över saker jag inte kan styra över, att se människor medvetet välja saker som bryter ner dem fullständigt. Varför är man så destruktiv? Varför behandla sig själv så illa? Varför inte passa på att njuta medan man fortfarande kan styra sitt öde? Varför inte sluta vara så teatralistisk?

-Fläsk (en avlägsen dröm?)

Varje år avslutas höstterminen här med julbord och körsång i en närliggande byggnad. Idag frågade lärarna om någon ville ha specialkost, t.ex vegetarian, laktosfritt etc.
När frågan kom till mig sa jag att jag vill ha minus fläsk, följt av att lärarna höjde ögonbrynen och målade frågetecken i pannan. Tydligen kan man bara välja bort fläsk om man är muslim, att köpa in några köttbullar av endast nöt-kött för någon annan var helt absurt (jämfört med att man köper in veg-bullar även fast bara en person är vegetarian).

Det kanske ses som ett lyx-problem att välja bort viss kött, men kan man välja att vara vegetarian och det anses vara specialkost, borde man inte då kunna välja bort fläsk-kött?

I'm a man

Jag råkade för två veckor sedan yppa orden "jag har inget emot att spela man" och har sen dess blivit utnämnd kille i 4 nummer i showen. Följden av detta är att jag klappar alla flickor på rumpan, pratar med basröst och muttrar över busschaufförens körning.

Vad har du på din tapet?

Idag ringde Cicci glad i hågen för att berätta att hon numer går under stämpeln upptagen, hon berättade även att hon och Tora pratat om att det är kul att det här är första gången både hon och Tora dejtar (det sägs dock att Tora går under stämpeln singel) utan att jag "den ständiga flickvännen" har någon speciell på tapeten.


Jag har en känsla av att dom tycker att det är roligare än jag...

Uppmaning till folket!

Det är en underbar idé att adressändra när man flyttar så att sånna som jag kan skicka julkort utan att behöva ringa och fråga er vart ni bor, hela överraskningmomentet förstörs! Bland mina julkort ligger även ett stort kuvert med lite framtid i... hemlis hemlis!

Kommer ni ihåg Lucia?

Det gör jag! Jag trodde för ganska precis ett år sen att jag stod där och sjöng stilla natt och fan och hans moster för sista gången klädd i vitt och med glitter på huvet i ett tåg som räknas som brandfara.

Nu står jag ändå här iår igen och har ont i ryggen och försöker att inte andas för nära ljuset medan Frida för glatta livet försöker hitta rätt ton med stämgaffeln och Esther svär i sitt inre över att nyanseringarna inte låter som på papperet.

Hur kommer det sig att man går igenom det här år efter år? Är det grattis lussekatter och pepparkakor? Det faktum att man sällan bär långklänning till vardags? Eller är det helt enkelt så att hur mycket man än försöker att förtränga det är traditionen så djupt rotad i våra svenska kroppar att vi inte kan vara utan det? Att vi kanske t o m njuter?

För att ta reda på svaret finns bara ett sätt; värm på lite glögg, plocka fram några nyåkers pepparkakor och njut till toner av Peter Jöback, så ses vi nästa år igen.

Once upon a time in Markaryd

... La min röst av för andra gången på en månad.

Av nån anledning vill min kropp helt enkelt inte fungera hur mycket jag än försöker övertala den, få den att inse att det här är vad jag vill och att den inte kan stå ivägen för min dröm.
Det känns inte spela nån roll hur många inhalationer jag tar, hur många läkare jag träffar eller hur många olika piller jag knaprar.
Jag vill hellst inte erkänna det, men ibland känns livet hopplöst när jag hela tiden tar ett steg framåt och två tillbaka.

Hur gör man för att steget ska bli längre?

Julmarknad i Markaryd

Nu behöver vi inte undra längre, det finns människor i Markaryd! Det är alldeles sant för vi såg dem idag när vi var på julmarknad. Så mycket mer än det fick vi inte tag i idag, men lite hopp om mänsklighet är väl aldrig fel?

Ibland undrar jag om min hjärna får för sig att jag säger allt jag tänker eftersom jag blir hes hela tiden...

20 going 40

Bella, jag och Hjalmars arm

Cassandra och Klara

Frida (bilderna kommer även från hennes kamera)

Igår var vi ett gäng på 10 från klassen som åkte till Bjärnum för att fira Isaks 21-årsdag i en stor central smakligt inredd trea. Vi lyckades såklart bli dom första som kom dit, men det kom snabbt fler och helt plötsligt var vi runt 50 pers. Alkoholen flödade, musiken var hög och hångel var ett faktum (tyvärr inte för min del, mest för bjärnum-folkets del som äntligen kommit ur sin show-period och insett att dom är tok-kära i varandra).
Halv ett var jag trött, hade ont i ryggen och hungern började gnaga i min lilla mage, men jag tänkte att en timma till ska väl en 20-åring klara av. En timma senare hade alltför många tjejer fått för sig att dom är homosexuella och resten försökte antingen fortsätta dansa eller så drog man sig hemåt. Jag tyckte om det sistnämnda förslaget och ringde Carin som lovat att vara chaufför. Tyvärr blev det inte så lätt, nu insåg nämligen alla som egentligen skulle sova över att dom också ville åka hem så inte förns efter 20 minuters gnabb lyckades vi styra kosan hem mot Markaryd.
Jag är gammal, jag blir kallad tant av främlingar på stan och jag lovar att jag ser rynkor. Jag vill sitta hemma och dricka vin med vänner och orkar inte hångla med främlingar. Är jag 40 eller är jag 20?