söndag, mars 04, 2007

Ruta ett

Så leendet spred sig på hans läppar igen, så dagarna kändes inte lika långa, timmarna som minuter och minuter som ögonblick. Telefonsamtal till tystnad, pressande tystnad som jag knappt kan se igenom. Ett enda stort "jag bryr mig inte" spred sig över pannan och borrade sig genom mitt hjärta. Hårdare och hårdare, pressade, försökte, ta mig igenom. Timmen jag väntat på, minuterna jag befarat, sekunderna jag önskar jag fick leva utan. Jag påstår gärna under min feberyra att jag hade kunnat stanna för alltid, att varje sekund var underbar, att du är den enda i hela världen, att det var du och jag. Det Var du och jag, mot världen, för alltid, för en stund? En stund som tog slut innan jag hann se dig i ögonen en sista gång, en stund som tog slut innan jag hann smeka varje millimeter av din kropp och kyssa dina läppar innan du somnade för att aldrig mer vakna. Du skulle aldrig mer vakna i min värld, där är du alltid en törnrosa som sover. En kall kram var ransonerad till mitt förfogande och jag försökte insupa varje sekund samtidigt som jag vill be dig att aldrig släppa mig, men det gjorde du.

Inga kommentarer: